Idag är en sån dag där ja vakna och kunde inte kliva upp. Jag låg som halvt i dvala och tankarna for hejvilt i skallen. Mycket funderar jag ju på hur min kropp är skapt på för vis egentligen? Den spelar mig små spratt och gör mig galet irriterad. Varför inte bara funka?
Jag går som sagt och väntar på att få min mens. Den kan man inte lita alls på den kommer verkligen precis när den vill, ibland inte alls. Det är en av anledningarna till att vi efter ett års försök till att bli gravid utan resultat sökte hjälp på Reproduktions Centrum vid Akademiska sjukhuset i uppsala.
Igår fick jag helt utan förvarning vidriga smärtor i livmodern, denna smärta tryckte sig nedåt och kom i omgångar i ca 40 minuter. Jag stod verkligen dubbelvikt här hemma och D vart helt förskräckt.
Undrar ju såklart vad detta kan vara. Kanske är det slemhinnan som vill lossna och komma ut? Mensen borde vara här nu.
När allt är som det är är det faktiskt väldigt svårt att inte tänka, även om man lärt sig hantera det på ett annat sätt nu. Därför finns det inget värre än när personer man pratar med säger "försök att inte tänka så mycket så släpper det ska du se" Åhh jag blir så frustrerad när jag hör den kommentaren. Det går lixom inte bara att stänga av och inte känna någonting alls. Inte när något man tycker är det mest naturliga i världen inte fungerar. Inte när alla i ens omgivning skaffar barn som på löpande band. Man ser bebisar överallt. Jag missunnar såklart ingen gåvan att få ett barn, men kan inte låta bli att tycka det är lite orättvist ibland.
Jag följde programmet "Drömmen om ett barn" och jag kände igen mig i deras känslor. Alla dessa förhoppningar som faller samman vid varje negativt graviditetstest. Eller vid varje negativt ägglossningstest. Besvikelsen varje gång mensen kommer är obeskrivlig. Känslan av att det inte funkade den här gången heller. Det känns i allafall tryggt att veta så skickliga läkarna är och att det finns hjälp att få.
Jag ska inte säga att jag lever olycklig. Jag har ju Dennis och alla andra nära och kära. Det fattas bara ett barn för att lyckan ska bli total. Men den dagen kommer då vi har vårt underverk i famnen.
Nu får vi hoppas att min kropp vill mensa lite så jag kan få komma in och spola äggledarna och gå vidare med behandling. En dag i taget....
Nu ska jag ta och rasta dammsugaren några varv runt lägenheten och vrida på Adele på högsta volym.
Hej på er...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar